Om boken: år / Kärleken dör aldrig. Men det kan vara jävligt grymt. Isabeau Alla jag älskar är döda och begravda tillsammans med hoppet om ett lyckligt liv. Jag lär mig att leva igen, jag trodde bara inte att det skulle vara så svårt. Trött på mitt gnäll skickar min mormor mig för att packa mina saker. Innan jag vet ordet av befinner jag mig på Skottlands blåsiga stränder med en karta och plan som vänligt tillhandahållits av min mormor. När en mystisk kille stör min sightseeingtur känner jag, utan att ens veta hans namn, som om jag försöker leva för första gången på ett år. Jag kan inte ta blicken från honom, och känslan är helt klart ömsesidig. Men när han avslöjar sin sanna natur blir jag inte så mycket förvånad över detta som rädd för mig själv. Jag kom precis ihåg hur man älskar livet, varför skulle jag ge upp det för någon? Colum I må vara ett rovdjur, men jag har inte dödat på över tvåhundra år. Livet är skört, och även någon så mäktig som jag vet dess värde. Så när jag träffar Isabeau påminns jag om löftet – det högtidliga löftet – som jag gav efter den tragiska förlusten. Det finns många fördelar med att vara odödlig, men att leva ensam är inte en av dem. Jag tror att jag vet hur den här historien ska sluta, men till min förvåning har Isabeau helt andra planer. Hon tänder en eld i mig som jag inte känt mig i på evigheter, men det förflutna har lärt mig något. De fördömda lovas ingenting.